Taket triangel, tomten triangel. Huset fyrkant, tomten fyrkant.
25 september 2025.
En bild på tomten, tagen för ungefär ett år sedan.
Byggherren är chef för en av de största fastighetsfirmorna i vår stad, och det här är hans eget hem. När det blev dags att bygga lade jag fram ett förslag till emoies folk:
Ni har redan fem hus stående som jag har ritat. Det här är er egen chefs hus, så går det åt skogen blir ingen skadad. Varför ritar ni inte det själva?
De kom tillbaka med flera förslag. Vartenda ett låg på nivån av en kyckling som just kläckts. Jag gav upp, och hur besvärligt det än var återstod bara en sak: att rita huset själv.
Den här bilden togs när jag rusade ut för att titta på tomten i ösregn.
Den blå presenningen till vänster täcker konstruktionsvirket till ett annat av våra bygge. Det huset står färdigt nu.
Att läsa tomten. Kan man inte det kommer man ingenstans.
Nivåskillnader, var grannhusen står och vart deras fönster tittar, vägförhållandena. Man matar in några dussin villkor i tomten, och sedan, med vetskapen om att ingenting perfekt är möjligt, avgör man vad som ska offras och vad som ska gå först.
Vägen går längs östra sidan.
På en tomt om cirka 990 kvadratmeter är det vanliga tänkandet att trycka huset så långt norrut (till höger i bild) och så långt västerut (längst bak i bild) som det bara går.
Ett köksland. En plats att tippa snön på. En plats att klyva ved på och att sätta upp barnens pool på om somrarna. En plats som fortfarande fungerar om det en dag reser sig en bastustuga där.
Genom att vrida byggnaden i vinkel mot tomten får de triangelformade markbitar som uppstår en uppgift att fylla.
Man säger att mark är för dyrbar för att slösas bort, och sedan pressar man huset mot grannens tomtgräns och skapar en remsa utrymme som inte används till någonting alls. Det är det verkliga slöseriet.
Mark ska användas generöst.
Att vrida huset kostade ingenting. Inte en krona. Inte en extra kvadratmeter material, inte en post i kalkylen. Och ändå avgör just det beslutet hur livet i det här huset kommer att se ut de närmaste femtio åren. Pengar köper material, maskiner och varumärken. Det pengar inte köper är omdömet om vad man ska offra.
Jag har alltid hållit av Meja. All ’Bout the Money kom till Japan först av allt, 1998, och den gick hem här på ett sätt som jag tror få i Sverige riktigt förstod. En låt som gör narr av en värld där allting till slut handlar om pengar. Jag har byggt hus i tjugosex år sedan dess, och jag tycker fortfarande att hon hade rätt. Det som inte går att köpa för pengar, det är design.
Jag ritar hus med Norden i tankarna, och i synnerhet det nordiska sättet att leva. Bastun, skogen, luften runt huset, ljuset som tas till vara när det finns. Hokkaido är den snörikaste delen av Japan och klimatet ligger närmare ert än resten av landets. Men vi är inte framme vid er nivå än. Jag rör mig långsamt åt det hållet, ett hus i taget.
Och så är det ungefär färdigt. Det ska visst bli visning, men det har ingenting med mig att göra.
Jag har gjort projekteringen, byggledningen och den tekniska handledningen, och därutöver gick jag in som underentreprenör och byggde ytterdörren, innerdörrarna, köket och tvättställsmöbeln. Men de som verkligen byggde det här huset är emoies folk och deras hantverkare.
Det är alltså de som tar hand om er ordentligt.
Nåja, jämfört med för ett år sedan har de kommit långt, så jag har godkänt deras egen ritning till nästa hus vi bygger för försäljning.
En riktigt bra planlösning!
Nå.
Min blogg har tydligen en viss tyngd här omkring, för det går ett rykte: på den här visningen, i det här väldiga enplanshuset, skulle det tas ut 1 000 yen i entré som skänks till jordbävningsoffren i Kumamoto i södra Japan.
Som jag skrev på bloggen för ett tag sedan är det de betalda visningarna som är mitt företag, inte emoie.
Min gissning är att emoie tar 2 000 (skratt)
