Folk finns det gott om. Det är händer som saknas.
Fullt upp med jobb.
Jag tillverkar dörrarna till köket och tvättstället.
Kämpar med turkosblått.
Blått låter underlaget lysa igenom… jag borde ha lagt ett vitt lager först.
Tre lager och det är fortfarande genomskinligt…
Köksdörrarna fick jag på något sätt färdiga, men färgen tog slut innan jag kom till vardagsrumsdörrarna..
Beställer mer färg. Slut i lager.
Knipa…
Fullt upp med jobb.
Slutbehandling av bordsskivan i massiv amarant som ska in i huset till chefen för ett fastighetsbolag här i Kitami, Hokkaido.
Grovhyvlingen lät jag emoies gäng sköta, men slutbehandlingen av ett så dyrt bord kan jag inte lämna till någon annan.
Sprickorna i ändträet fylls med harts, ytan bearbetas, och amarant tål inte solen, ultraviolett ljus bleker bort det lila.
Så jag stryker på ett solskydd.
Precis som på människor lägger sig solkrämen som en vit blank hinna.
Nja, det jämnar ut sig med tiden.
Visa det här inlägget på Instagram
Har blivit gammal, och arbetsmängden går över kapaciteten.
Att vara ensam är tungt. Men hellre ensam än att gå ihop med någon.
Grundarbete för staketet i björkimitation.
Svetsade stålrör ute på bygget… svetshjälmen krånglade, och dagen efter fick jag inte upp ögonen.
Klippet har passerat 55 000 visningar…
Nja, det får duga.
Alldeles för mycket att göra.
Ingen annans fel. Jag tog jobbet, alltså är det mitt fel.
Projektering, byggledning, tidplanering, materialbeställningar, bokföring och betalningar, möten med byggherren (även om jag mest byggde som jag själv ville (haha)), bortforsling av byggavfall, hjälpa stomsnickarna, termitbehandling, tillverkning av innerdörrar, kök, tvättställsskåp och hyllor, markarbetena, och då och då den här dagboken…
För tio år sedan hade det varit lätt. Då åkte jag på tävlingar och flög till Tokyo var tredje månad för att köpa in varor till butiken.
64 år… det här sista huset tar kanske kål på mig. (haha)
Men jämfört med oss gamlingar lägger dagens lönesmitare all sin kraft på två saker: att slingra sig undan jobbet och att se upptagen ut när chefen tittar. Många drar inte in ett öre, och jag ser på det med öppen mun.
Det allvarliga är att de inte själva fattar att de smiter, och tror att ingen märker det.
Sådan är tiden vi lever i.
Arbetskraftsbristen är ingen brist på folk. Det är brist på folk som kan göra jobbet.
Att samla ihop odugliga löser ingenting.
Tvärtom, ju fler människor, desto mer bråk och desto mer arbete.
Låt AI göra det och dra ner på personalen. (haha)
Det sista huset jag bygger har fått sitt yttre från svenska hus.
Takformen och skorstenen kommer därifrån. Det är sådana hus jag har sett upp till hela mitt yrkesliv.
