I ett gräl har oftast båda fel. Att skylla på bara den ena…

Gabbeh, en av de persiska mattor som vävs i Iran. De ska bli entrématta och köksmatta i ett stort enplanshus som vi snart är färdiga med, hemmet hos verkställande direktören för en av de största fastighetsfirmorna här i stan.
Ett fotografi kan inte förmedla hur den äkta varan känns.

Den äkta varan har inget separat tyg på baksidan, så samma mönster träder fram även på undersidan, spegelvänt.

Fransarna är inte fastklistrade i hörnen som på en förfalskning. De är själva vävtrådarna, samlade i buntar, och det är därför de ser ut så här.

Shiraz, där de tillverkas, är en högplatåstad i sydvästra Iran, ungefär 700 kilometer söder om Teheran och långt in i landet från Persiska viken, på omkring 1 500 meters höjd. I trakterna runt omkring lever nomadfolk som qashqaierna, som håller får och getter och som i generationer har fortsatt väva gabbeh av den ullen. Fåren, getterna, träden och människorna i en gabbeh är därför inga utsmyckningar. De är det landskap som vävarna såg varje dag, och deras önskningar om familjens lycka, om liv, om överflöd, invävda i ullen.
Det är dessa önskningar som ska ligga i hallen och i köket i ett alldeles nytt hus.

Iran befinner sig mitt i ett krig just nu. Här i Japan kommer inga kulor flygande mot mig. Jag ser på nyheterna och tänker ungefär, hur länge tänker de hålla på så här. Ligger felet hos Amerika och Israel, eller hos den iranska regeringen? Jag visste faktiskt inte, så jag tog reda på det på mitt eget sätt, och när man spolar tillbaka historien är det här inte en sak som löser sig genom att peka ut enbart Iran som skurken. Ser man bara till den rapportering som ligger framför näsan på en, kan man missbedöma just det som betyder något.
Irans nuvarande utrikesminister Araghchi var sitt lands ambassadör i Japan vid tiden för den stora jordbävningen i östra Japan. Hela ambassaden gav sig ut, reste runt i katastrofområdet, delade ut mat och lagade varm mat åt de överlevande. Det var, har jag fått höra, en gentjänst. De hade inte glömt den hjälp Japan gav när en kraftig jordbävning drabbade Bam i Iran 2003.
Vilken sida som är den goda och vilken som är den onda är ingenting man avgör lätt. Ändå är det inte rätt att bara lyssna på den ena sidans argument och sedan skylla på ett avlägset land och de människor som bor där. Också de som har vävt den här gabbehen är vanliga människor, som vallar sina får och önskar sin familj lycka. Om kriget leder till att en sådan matta aldrig mer går att få tag på, vore även det en verklig förlust.

Evohomes sista specialbyggda hus, fortfarande under uppförande. Fasadarbetet på Kalsarihuset är klart.
Resultatet överträffade det jag hade föreställt mig, och jag är mycket nöjd.

Husets yttre är för övrigt ritat av ren beundran för svenska hus. Takformen och skorstenen är arvet därifrån. Jag har tittat på era hus i många år.

Den här gången tog jag in en metod jag aldrig hade använt förut.
På en botten av lättbruk lades ytskiktet Artpalle inte på för hand som man brukar göra. Vi blandade sand av flera olika kornstorlekar och sprutade på det med en särskild luftspruta.
Den här enkla ytan är oorganisk, och den har ett sammanhållet och rakryggat uttryck, helt annorlunda än en yta som en hantverkare drar på för hand.
Min egen aning, för vad den nu är värd, är att de generationer som bygger härefter kommer att föredra just den här ytan som inte är pålagd för hand.
Och i själva verket är det här den svårare av de två teknikerna. Att hantera sprutan kräver mer skicklighet än att dra på för hand.

Dessutom är väggarnas hörn avslutade med rundad kant, och fönstren är indragna bakom väggens liv och invikta i en mjuk båge, med en putsteknik som kallas daki, vilket ordagrant betyder en omfamning.
Det är Evohomes första och sista försök med detta, så jag kommer aldrig att göra om det.
Tycker ni om det, be någon annan byggare om det.

Åh, den här.
Det första på länge som verkligen har fångat mig. Det kostar mig sömn. Se den ni också.