I lågor…

Genomgången av braskaminen.
När jag säger till en husägare att genomgången tar väldigt lång tid får jag oftast den här minen.
– Va? Man tänder väl bara. Det kan jag fråga AI om.
Alldeles riktigt. Man tänder bara. Söker du får du ett nästan rätt svar.
Nästan… alltså.
Men vad gör du om det brinner för hårt och temperaturen blir helt orimlig?
Vad gör du om sot har samlats och tjäran i skorstenen fattar eld mitt i den finaste brasan?
Vad gör du om luft strömmar tillbaka ner genom skorstenen som ska leda ut röken, det blir en explosion (backdraft) och kaminglaset flyger ut?
Hinner du fråga ChatGPT?
En braskamin innebär att du gör upp en lägereld inne i huset. Det är farligt.
Underskatta den inte.
Gör du det kan du vara nära att dö av kolmonoxidförgiftning.
(Det har faktiskt hänt här hos oss: en trendig byggare med ytliga kunskaper höll på att ta livet av sin kund.)
Rätt använd finns det förstås ingen värmekälla som är så rolig, så rik, så billig och så trygg.
Men en kökskniv eller en bil: ett verktyg man inte behärskar skadar man sig på.
Den svarta kaminen på bilden är en Futura 5 från brittiska Stovax. Den vita i videon är en Dovre Vintage 50, ett märke med norska rötter där gjutjärnet gjuts i Belgien. Något som knappast är känt utanför Japan: enligt min mening har ingen japansk tillverkare ännu lyckats bygga en riktigt bra braskamin. Att få till en ren sekundärförbränning verkar vara mycket svårt. Därför förlitar vi oss på kaminer från länder med lång historia. Det är Japans verklighet.
I ett kallt land som Sverige ger livet vid brasan säkert en verklig rikedom. I Japan tänker fortfarande alldeles för många negativt om vintern. Jag tror att det beror på att hela Japan inte är ett kallt land. Det är bara Hokkaido som är kallt.
Nåväl…
I Japan är det investeringsboom just nu. Nätet, tidningarna och tv:n larmar: upp, ner, någon blev rik, någon blev fattig.
Så jag, som har investerat i fastigheter i 30 år och i aktier i 20 år, tänkte förklara hur man får det att gå bra.
Kapitel 1: Det farliga i att inte veta varför det sålde
När något inte säljer undrar folk: varför säljer det inte? Men när det säljer är det nästan ingen som undrar varför det sålde.
Jag ser det tvärtom. Det är just när det går bra som man ska vara på sin vakt. Vet man varför det sålde ser man vad som har förändrats när det slutar sälja. Vet man det inte står man bara där och undrar vad som hände.
Jag har sålt nästan alla mina hus genom bloggen. 100 till 150 miljoner yen om året. Jag visste alltså vad jag skulle skriva för att sälja och vad jag inte fick utelämna, och skrev därefter. När beställningarna stod på kö skrev jag knäppa inlägg för att gallra lite bland kunderna. När jag ville ha några till körde jag en ’snäll kille-kampanj’. (I verkligheten sålde det ibland och ibland inte när jag gjorde precis tvärtom. (skratt)) Jag har nästan aldrig haft perioder då det inte sålde, så jag ska inte skryta, men när något kändes skumt tog jag reda på vad som var fel. Var det jag, världen eller något helt annat?
Men jag förstod inte det här från början. Jag startade företaget i november 1999 och de första fem, sex åren gick riktigt bra. Fast jag tänkte att det nog var ett slags smekmånad för nykomlingar. Därför började jag blogga 2005.
Smarta telefoner hade knappt slagit igenom. Det var digitalkamerans tid.
Vid disken på min stamkrog, en izakaya, tog jag fram digitalkameran och fotade när maten kom. Folk tittade väldigt konstigt på mig och jag skämdes något enormt. I dag ställer youtubare upp ett stativ på bordet och pratar in i mobilen medan de äter. Jag tror att det var ungefär lika pinsamt.
Bloggen slog. Året därpå hade jag arbete som väntade tre år framåt. Jag förstod att det var bloggens förtjänst, men något kändes fel. Varför går en fånig blogg som min hem hos folk? Det var verkligen en gåta. Det här kan omöjligt hålla i sig…
Jag är tydligen typen som blir orolig när det går bra. När det går dåligt tänker jag ’nu kör vi’ och piggnar till. Så här i efterhand var det en bra läggning.
Det finns 8 miljarder människor i världen. Inte en enda kan läsa framtiden. Ingen vet något om morgondagen. Men jag tänkte att bara en aning om åt vilket håll det bär skulle ge mig ganska mycket självförtroende. Med den tanken öppnade jag en depå i december 2006. Det var början på mitt investerande. Jag försökte inte på allvar få pengarna att växa, och beloppen var ändå mycket små…
Kapitel 2: Aktierna var min träning i att se framåt
Att sälja hus är ganska tufft, och det räcker inte att kunna hus. Räntor, konjunkturen, vad man gör vid en katastrof, virkesterminer, hur byggmaterialtillverkarna mår…
Fortsättning följer.

